Det är mörkt i vår nya lägenhet. Gatulamporna lyser in genom fönstret med ett oranget, svagt sken som följs längs den gata som ekar tom inatt. Fläktens dova sus i köket och den tickande, blommiga klockan är det enda ljud som existerar precis just nu. Tvn är sen några minuter sedan avstängd, innan visade den några avsnitt av Netflix patetiska serier. Det var mitt sista hopp om att somna - men misslyckades som alltid.

03:01
Lögner. Jag är full av dem, hur ska jag kunna hålla reda på verkligheten? En liten vitlögn blev till en flera stort, svart ångest-moln. Jag känner inte igen mig själv längre. Rösten i huvudet säger "lägg av nu", men känslorna är som bortblåsta. Ingen sympati, ingen empati, ingen tillit.

Jag kan inte sova inatt. Mitt trasiga hjärta slår så hårt att allt jag hör är pulsen som strömmar. Min sovande sambo har lyckats fånga min hand i sin, jag kan känna att han har feber. Han hostar till och vänder sig om. Hundens ryckningar nere vid fotändan tyder på att han drömmer. Kanske jagar han en katt.


Jag ställer mig upp för att titta till min dotter som ligger i sin spjälsäng bara några centimeter ifrån mig. Hon har lyckats sparka av sig sitt täcke och tappat nappen. Jag drar försiktigt på henne filten igen, att leta nappen är inte lönt.

Ute i vardagsrummet lyser det från alla gatulampor. Jag ser hur det blåser i träd och buskar. Jag försöker höra vindes sus, men det är lönlös, hjärtat slår bara hårdare och hårdare.
Jag går in i badrummet och öppnar medicinskåpet. Lusten att svälja alla 49 sömntabletter gnager i mig. Jag är så utmattad.

Min dotter vaknar och gråter förtvivlat efter sin napp. Jag ger henne den och lyfter över henne till vår säng, jag ser hur hon somnar tryggt mellan mig och hennes pappas snarkningar. Jag kryper tätt intill henne och somnar.

Idag var jag i samma rum där du tog din början i mitt liv. Dofterna är dem samma som när jag låg i sängen mitt i de mörkaste nätter och log. Fnittrade som en liten flicka till dina trollbindande texter. Samma texter som du säkert skapade till någon annan från början, som du sedan skickade vidare för att förtrolla alla in i din dans.

Rummet. Mitt gamla tonårsrum. Där så ofantligt många minnen skapats. Ditt jag flydde när livet tog en vändning i mitt tidiga vuxenliv. Men det enda som når min hjärna är du - du som inte ens andats i detta hus.

Jag kunde inte tygla mitt begär efter dig. Alla minnen kom för plötsligt. Så påfrestande att jag gjorde något förbjudet - jag skrev till dig.
Efter några ytliga meddelanden tog våra ord slut och det blev tyst igen, men min längtan var mer högljud än någonsin.

Han kysste mig sakta samtidigt som han visade sig själv in i mig. Han tryckte till.
Jag mötte hans blick, den var precis som alla andra gånger vi hade sex - helt förändrad, alldeles mörk och tom. Allteftersom han gjorde sina rörelser snabbare började han andas tyngre och snabbare. Det var då jag visste att det var tid att förbereda sig. Så jag knep ihop ögonen, bet i hop, spände käken och tänkte på havet.

Det blåa, öppna havet. Hur underbart det är att stå vid strandkanten och känna hur vågorna når tårna och alla dofter som kommer in från det fria.

Det small till och jag blev lite yr när jag öppnade ögonen igen. Jag log för att jag klarat av den första utan att börja gråta den här gången. Men leendet försvann snabbt då hans smekningar blev till hårda nypor. Det var alltså en sådan dag för honom. En dålig dag. Det betyder att alla dåliga känslor han har haft idag kommer snart att synas på min kropp. Nu var mitt leende långt borta.

Hans händer börjar sakta hitta sin plats runt min hals. I början var det helt utan kraft så jag hann ta ett djupt andetag. Men nu blir hans händer allt mer spända och tyngre. Jag var rädd att jag precis hade tagit mitt sista andetag så en tår började rinna ner mot örat. Hoppas att han inte såg det eller att han trodde det var pågrund av trycket. Sen började allt försvinna i en dimma och han släppte taget. Och jag hann precis blunda, bita ihop en andra gång och börja tänka på havet igen innan det small till, nu ännu hårdare än den första.

Jag vet inte vad som hände sedan då jag inte ville komma tillbaka. Havet är det enda jag vill minnas från de sista minuterna han fick av min kropp den kvällen. Men de märken som han lämnade efter sig tyder på att han tog ut sin ilska ordentligt.

Jag vet att jag klev upp och tog på mig en tröja och gick ut till honom i köket. Där satt han på en stol under fläkten med en cigarett i handen. Han tittade upp på mig och log sådär snällt som bara han kunde. Han klappade handen mot sitt ben som om att han ville att jag skulle sätta mig ner i hans famn. Jag gjorde som han bad och tog ett bloss från hans cigarett. Sen kysste jag honom och tittade in i hans ögon - han var tillbaka.

Jag kysste honom ännu en gång som ett tack.

- Tack hjärtat, för att du inte dödade mig i kväll heller!

Gravid i slutet på vecka 14. Magen börjar synas lite där under kläderna, mest troligt så ser de nog bara ut som att ett par kilon har klamrat sig fast istället. Men jag kan ana en början på en liten kula.
Om en månad kommer jag nog för första gången förstå att det verkligen är någon där inne, eftersom då är det ultraljud.


Men allvarligt... Vad FAN håller jag på med? Jag är gravid.
Väldigt lyckat. Om jag någonsin borde ha lyssnat på mina föräldrar så är det här nog den gången jag borde ha lyssnat som bara den.

Jag är "sjuk" i både ångest och hypokondri. Trodde jag att det skulle bli lätt med hormoner upp över öronen och alla dessa sjukdomar och allt som kan gå fel under en graviditet?
Jag är arbetslös! Och huuuur många gånger har inte jag sagt till mig själv att skaffa en inkomst innan du skaffar barn?

När tv programmet "lyxfällan" går igång får jag en rysning över hela kroppen och det vrider sig i magen. Gråten är uppe i halsen och jag vill bara gömma mig från allt. Jag är så rädd att inte kunna ge mitt barn vad den behöver.

Jag kommer aldrig ångra mina barn, det enda jag menar är att jag borde ha väntat, i alla fall tills jag klarar av att ta hand om mig själv först.

Förmodligen gråter jag och skriver här för att hormonerna är urbalans just nu ?

För några dagar sedan ringde jag min läkare på vårdcentralen. Vi har bara träffats en gång tidigare.
Jag funderade på om Venlafaxin är så bra om man är gravid.

Hans svar blev:
- Nä det finns inga riktiga studier på om de är riskfritt. Men de forskningar man gjort på djur så visar det att fostret kan bli sjukt.

Självklaet vill jag inte göra något som kan på något sätt skada mitt barn. Så jag frågade vänligt om han kunde skriva ut en lägre dos så att jag kan trappa ner.

Men det vill han inte.
- Sluta på en gång du!
Varpå jag förklarade att om jag glömmer en tablett så finns det risk att jag svimmar pågrund av yrseln jag får. Jag mår riktigt uselt. Och flera läkare har sagt att man bör trappa ner på den här sortens mediciner.

- Nä men sluta du! Det är okej. Hoppad allt går bra, hej då!

Tut.. Tut..

Jag blir så otroligt trött. NÄR ska någon lyssna på mig?

Har fortfarande bara dig i huvudet. Jag kan inte förstå varför, jag kan verkligen inte det.
Du var ju aldrig någon stor del av mitt liv. Det var bara fem obekväma dagar. Fyra av fem dagar jobbade du och vi hade helt okej sex när du kom hem på kvällen. Men det var liksom bara det. Helt okej sex.

På dagarna pratade vi ju inte. Inte ens före eller efter sex. Inte om viktiga saker iallafall.
Men innan jag tog tåget till dig fick du mig att framstå som världens vackraste kvinna. Alla texter - de blev som obehagliga lögner när vi sågs.

Jag for hem på eget initiativ, men det var nog vad du ville, då du aldrig sa emot.

Några dagar gick och smsen fortsatte på vanlig nivå. Inget speciellt. Vi var vänner. Vi tyckte om varandra. Men inte mer än så.
Sen blev det tyst. Och jag tog det som att du tröttnat på mig.

Jag kommenterade öppet på en gemensam väns Facebook's sida och frågade om inte vi skulle ses. Jag menade absolut inget med det, jag var bara ensam i en stor, kall stad och sökte sällskap.

Du såg det och utan att tänka tillbaka på de där underbara men ändå helt jävla meningslösa fem dagarna, pressade du på tangenterna och formade ordet - hora.
Enter.

Jag blev kallad av hora, från någon jag trott lämnat mig för flera dagar sedan.
Hora.
Det gjorde så fruktansvärt ont när det kom från dig.

Sen fortsatte dina brutalt elaka ord hela natten och in på tidig morgon. Jag kunde inget annat än att försöka stå upp för mig själv, så med tårar rinnande bad jag dig dra åt helvete.

Sen dess har jag inte pratat med dig. Självklart har jag tänkt på dig, men jag har alltid kommit på vilken otroligt barnslig och patetisk människa du är, som inte förtjänar mina tankar.

Men nu. Varför är du här i mina tankar och förstör? Varför ödslar jag massa tid på att ens skriva om dig?
Jag förstår verkligen inte.

Jag vet att du precis träffat en tjej från samma by som jag flyttar till.
Du bor ca 90 mil härifrån. Finns det inte tjejer där?
Du kommer för nära, även fast det inte är mig du är här för att träffa.

Men du är i mitt territorium. Det var aldrig meningen att du skulle komma till min verklighet! Kunde du inte stannat där - 90 mil bort från mig?
Då behövde du inte vara verklig.

Febern krigar i min kropp. Jag svettas samtidigt som jag förfryser. Hinken bredvid sängen försöker hindra mig från att spy över hela golvet, men det är inte varje gång den klarar av sitt jobb. Illamåendet och huvudvärken tar sakta men säkert död på mig.

Och sen den där blödningen..
Jag grät tills jag fick slut på luft. Tårarna gjorde så att sminket rann - jag var svart precis över hela ansikten när min sambo kom hem. Hans panik vill jag aldrig möta igen. Men den försvann snabbt till besvikelse efter jag berättat vad som hänt.
Några timmar senare var den lilla blödningen försvunnen. Vi var båda så otroligt lättade.
Men jag var fortfarande "dödende" i feber.

Men under allt detta var det bara du som fanns i mitt huvud. Jag tror knappast att det var saknad, för så mycket som du sårat mig borde inte en enda cell i min kropp finna dig värdig ett enda uns av saknad.

Jag drömde om dig. Letade efter dig. Men jag hittade inte dig. Varför kommer du och förstör mina tankebanor nu?

Jag är så lycklig med min sambo, vi väntar barn och han är egentligen FÖR snäll mot mig. Så snälla.. Lämna mina tankebanor ifred.

:/