Det känns lite som att jag inte känner mig själv längre.
Är jag hungrig eller har jag ont i magen? Är jag trött eller har jag huvudvärk? Det är lite som att jag är ett spädbarn, jag vill bara grina vid minsta känsla för att någon ska komma och försöka lista ut vad det är som är fel.

Jag testar mig fram nuförtiden. Får jag en konstig känsla i magen, då försöker jag äta. Var det inte hunger så lägger jag mig ner en stund och dricker vatten. Det måste låta jätte töntigt för er som läser, och tro mig, jag känner mig som en megs tönt. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. Jag är liksom tom på idéer som ska stoppa dessa tankebanor jag har hamnat i. Alla känslor, paniker och ångesten har ökat med 100% den senaste tiden. Allt blir så mycket värre nu.

Nu vill jag bara tillägga att jag tror inte att alla läkare eller ambulanspersonal är otrevliga och inte bryr sig. De visste nog bara långt innan jag gjorde de, att de inte var något fel på mig. Vilket gjorde så att jag kände att de inte brydde sig. Så.. jag är bara bitter på mig själv att de ska vara så här. Så less på't!

I lördags kväll gick jag och la mig som vanligt. De hade varit en jobbig kväll med oro över en knöl och smärta i ena bröstet. Bröstcancer var mitt slutgiltiga svar. Men med en "positiv" inställning blev jag lugn - Om de nu är cancer så kan jag ändå inte kolla upp det klockan 00.00 på en lördags kväll. Så plums i säng. Sambon somnade snabbt medans jag löste korsord för att tänka på annat.

Sen small de! Jag fick ont i magen av att andas och pulsen ökade. Den var så hög att jag fick "stick" i fingrarna. Det började vitna för ögonen. Suddigt. Jag slog till min sambo som vaknade och jag bara tänkte - nu dör jag! I panik sa jag åt honom att ringa 112. Men han sa med lugn röst att de var inget fel - du måste lugna ner dig bara. Jag slet tag i telefonen och ringde. Efter fem minuter var ambulans på väg.

Världens otrevligaste ambulanspersonal kom in genom dörren.
- Vad är de som har hänt? Säger en lång man med sur och irriterad röst.
- Jag hade en extrem hög puls, jag har aldrig haft så innan.
- Hur vet du de? Snäser han av mig.
Ja, hur kan jag veta de? Jag har ju aldrig betraktat och känt av min puls innan. Och de är väl första gången jag ringer efter ambulans...
Men jag kan inte med att svara honom. Jag har bara gråt och panik upp till strupen.

Sen frågade han om jag var hypokondriker och om de var jag själv som ställt diagnosen.
- nej?
Sen vänder de sig om till min sambo och frågar om de var HAN som gjort de. Där sitter jag, i panik och vill bara ha stöd och hjälp, men de enda jag känner från dessa människor är att jag är ett besvär. Ja, jag fick dem att åka fyra mil för min skull, kanske i onödan. Men va fan.

- Du får följa med in om du känner för de. Sa karln och suckade.

I ambulansen hade jag en puls som var över 100. Och då kände jag mig betydligt lugnare än innan. Han små pratar om någon kamera. Jag försöker lyssna men han pratar för lågt. Men nu ger han med sig lite och försöker vara trevlig i alla fall.

Han tar pulsen på nytt och nu är jag under 100. Lugn, men fortfarande rädd. Inne på akuten väntar sambon, svärmor (som fick köra in min karl) och två av mina vänner som hade gått ut på krogen (nyktra, fråga mig inte varför) i stan. Klockan var nu 2.00 Svärmor åkte hem och vi andra väntade på läkare. Klockan 4.45 kommer en läkare in. Hon sätter sig bredvid mig och frågar ut om vad som hänt. På hennes antecknings papper skriver hon bara en extra oläsbar kråka för varje svar jag ger. Inte en chans att de går att läsa. Sen undersöker hon mig. Lyssnar på hjärta och lungor. Helt perfekt! Klämmer och känner på magen (där jag tidigare hade ont av andningen). Helt normalt!

Jag är frisk.
Jag har BARA fått en ny panikångestattack. Lovely!

Sen var de bara att åka hem. Klockan 6.00