"Find what you love and let it kill you"
I'm in love with the pain that kills me.

Hans säng är hård och lakanet är helt i svart. Hans lägenhet är genomtänkt dekorerat och allt går i svart och vitt. Några väggdekorationer med citat om kärlek finns lite överallt i den helt perfekta tvåan.

Han sover bredvid mig nu. Tungt. Jag vill vara arg på honom, men jag kan inte. Han är bara fast i det som en gång var. Efter att han inte rört vid mig på hela dagen, suttit tyst och ljugit om hur fruktansvärt trött han är - har han okontrolerat sex med mig precis som igår. Fast idag var det en liten detalj som avslöjade honom.

Den där kyssen precis när man är klara med varandra. Den där som säger "fan vad underbar du är, tack för att jag fick ligga med dig". Den som avslutar allting med en gnutta kärlek. Den där kyssen som alla förtjänar, även om man varit gifta i 30 år eller bara är myskompisar.
Han glömde den..

Jag gick in i det helt perfekta badrummet med vikta, vita bomullshanddukar och skinande rent handfat. Jag satte mig ned och allt slog mig.

Allt jag ville säga gjorde mig så nervös att hjärtat började pumpa runt mitt adrenalin. Det var alldeles tyst utanför toalettdörre, jag var helt säker att våningen under kunde höra mitt hjärta.

Väl inne i sovrummet kryper jag ner under de täcke som vi delat de närmaste fyra nätter. Jag vänder bort mitt huvud ifrån hans. Vi är tysta. Precis samma tystnad som resten av dagen. Efter några outhärdliga minuter vänder jag mig mot honom. Han ligger där och stirrar ut i mörkret. Ett orange/gult sken från en gatulyckta lyser upp hans ena öga. Han ser så fruktansvärt sårad ut.

Jag undrar vad han tänker på. Han svarar som förr "inget. Vet inte." Jag väntar några sekunder och svarar helt ifrån gående på hans svar "jag tänker ta tåget hem i morgon, så slipper jag vara här och störa."
Han låter förvånad och nästan lite arg på rösten när han svarar.

"Du stör inte. Allt har bara gått så fort. Det är nog tid för mig att tänka på vad jag vill."

Alla flickors dröm hade nog varit om en karl skrek ut "nej, är du dum? Jag vill ha dig här, med mig!" Och kramat om henne hårt i rädsla av att förlora henne. Men hans svar var bara så brutalt dödligt. Jag ville vara arg på honom. Men jag kunde inte.

Han har sina tankar hos henne. Vilket jag finner väldigt romantiskt.

Jag önskar bara att någon hade sina tankar hos mig när han ligger och kramar om den där kvinnan som försöket ersätta mig.

Den stora klockan på väggen ovanför mitt huvud tickar precis som vanligt, men den saknar visare sen en olycka för några dagar sedan. Jag kan höra genom mitt headset hur den, helt utan anledning, räknar varje sekund. Ända sedan jag råkade kasta en kudde mot klockan och visarna slutade att fungera, har jag tänkt ta ned den helt meningslösa klockan från den vita trä väggen, men varje gång ångrar jag mig.

På något sätt känner jag en koppling och förstående för en klocka. Den slår och slår, går och går, men kommer inte ett ända steg framåt. Den bara existerar. Det både ser ut och låter som att den fungerar, men skenet bedrar om man inte tar en längre titt.