Mitt i stormen står jag helt förtvivlad och rädd! Förr kunde vilken brutal storm som helst komma, men jag skulle förbli obrydd.
Men det var när jag inbillade mig att personer runt omkring kunde skydda mig. Att inget kunde flytta dem och därav var jag i säkerhet.
Men med tiden har cirkeln av skydd blivit allt mindre och min rädsla av att jag inte skall vara tillräckligt modig och stark har vuxit enormt.
Hur skulle jag kunna vara lycklig utan personerna som skyddar mig mot olycka?
Jag förlitade mig blint på andra människor, jag satta min lycka i andra personers händer och det har bara bevisat att jag gav bort en bit av mig själv.
För varje storm som kom försvann en person som jag naivt litade på och med sig tog dem med sig min lycka, mitt leende, min tillit och min kärlek.
Nu när stormen är här och jag är helt utan skydd inser jag att för mig var dem aldrig viktiga människor, utan några som höll varsin bit av min lycka i säkerhet.

Så frågan kvarstår - ska jag vara någon som jagar offer att gömma mitt leende i, som så många gånger förr eller ska jag lära mig att beskydda det själv?