Trotts att njurarna värkte så att jag bara ville spy ut dem. Trotts att den deprition jag har kvar inte var under kontroll. Trotts att medicinen inte hade nått min mage ikväll. Trotts att min värld var upp och ner. Och trotts att jag saknade dig så släppte jag kontrollen, jag orkade inte styra en enda kväll mer. Efter två år utan alkohol i mitt blod, två år utav stolthet av att kunna hålla drycken från min mun.

Jag släppte ratten, släppte bromsen och för första gången på väldigt många kvällar tryckte jag på gasen.
Det kvittade vad min hjärna skulle lura in mig på för villovägar, jag sket fullständigt i hur många onyktra sms och samtal jag skulle ångra i morgon. Min kropp skrek efter en kväll utan begränsningar.

Jag ryste till av den otroliga smaken av Norrlands guld samtidigt som jag njöt av musiken som basade så högt att det kändes som mitt hjärta bultade i samma takt. Inatt skulle min hjärna inte kunna leka med mig mer. Inatt skulle jag bli fri saknad, depritioner och fejkade sjukdomar. Inatt skulle jag få sova gott.

Efter fyra öl var jag stup full. Jag var glad. Och dina otroligt elaka sms fick för första gången svar på tal, och ett dolt farväl, men jag brydde mig lika mycket om dig som jag bryr mig om sjögräs just nu - inte ett jävla skit.

Det enda som oroar mig nu.. är att jag inte mått så här bra på väldigt länge.

Vet ni vad som gör ondast?

Den där brutala smärtan som långsamt äter upp en. Som utplånar viljan att existera.
Ni vet den där smärtan man får efter att man gett allt man har. Man öppnar upp sig totalt, helt utan försvar. När man ger all sin kärlek helt vilkorlöst. Man ger inprincip bort sig själv till en annan människa..

Men fortfarande duger man inte.

Sångerna blir till berättelser så här sent på kvällarna. Alla dessa texter om kärlek strömmar ut genom min gammla iPhone högtalare. Jag försöker låta bli att forma fram minnen och drömmar, men min hjärna ligger redan steget före. Alla visioner om hur kärlek ska vara börjar bli uttjatade, alla dessa bilder har man redan gått igenom.

Visst, vem vill inte ha blommor någon gång som överraskning. Dejtkvällar med middag ute på en flott restaurang. Pussar precis när man vill. Hålla handen när man går på torget bland folk. Somna i någons famn och känna sig tryggast i världen. Gulliga meddelanden på bordet när man vaknar. Pinsamma middagar med svärföräldrarna. Ta löjliga bilder tillsammans och lägga ut på Facebook och få kommentarer som "va ni passar bra tillsammans!". Vem vill inte höra "Jag älskar dig" precis innan man somnar?

Men inget av det där slår känslan av när man tittar upp och möter hans blick när han redan iakttar dig. När ni bråkar om något otroligt barnsligt och du känner att du bara vill ge dig, du brinner inombords, men din envishet hindrar dig. Den där saknaden som tar död på dig när du vaknar till under natten/morgonen och han är inte bredvid dig och du blir små sur på honom för att han är på toaletten. Handen som ligger på din mage under en filmkväll, som du egentligen stör dig på. De där långa samtalen under nätterna om er framtid tillsammans. Skratten som aldrig dör. Hans tramsiga sätt att vara sig själv. Den där känslan du får i kroppen så fort han kommer hem. När han ser dig i ögonen under sexet och ni blir till en. 

Men allt de där är bara steg i "förhållande-trappan". Snart blir era omfamningar inte värmande längre. Handlingar blir till tomma ord. Ljusen tänds inte längre till filmkvällen. Bråken förblir bråk. Hans ögon tindrar inte som de gjorde tidigare. Mellanrummet mellan er i sängen blir allt större. Era ord börjar bli till vapen. Sexet blir bara till meningslöst knullande. "Jag älskar dig" existerar fortfarande dock, fast mer som en vana.

Nu mina kära vänner, är sångerna från min spotify-lista inget annat än musik...