Monstrerna tycks försvinna precis i samma takt som dig. Den tryckande smärtan i bröstet börjar bli till ett fruktansvärt minne samtidigt som våra långsamt faller bort i glömskan. Mina rädslor hamnar allt mer sällan på mina tankebanor och skapar ytor för mod åt en ljus framtid.
Jag blir mer och mer beroende av mitt egna sällskap och behöver inte lika mycket säkerhet hos andra.

Så vart ska jag börja? Om jag ens ska börja. Allt är bara tomt. Som att alla känslor står på en jämn linje med inställningar 0%.

Varför gråter jag inte lika mycket som jag borde och varför är jag inte lika glad som jag trodde? Allt jag känner är en tom smärta. En smärta som gör ont när jag börjar bli glad eller ledsen, men den skadar inte, den gör bara sådär bedövande ont. Jag tror att min kropp försöker skydda mig, men från vad vet jag inte. 

Allt jag vet just nu är att du är borta. Allt vi var och allt vi skapat har rasat ihop. Och du är bara borta. 

Jag ville skrika efter dig, jag ville leta och jag ville hitta dig. Men det var bara för en kort sekund, tills jag förstod att det var du som tagit sönder vår värld med flit. Du ville ut från något jag trodde var helt fantastiskt. Hur kunde jag blunda för det som var så fruktansvärt viktigt? Hur i helvete kunde jag glöma att fokusera på det enda bra? Hur kunde jag ge all min tid till det som förstörde mig?

Det var för mycket jag i vår värld. Jag var som ett virus som förstörde allt i min väg och skapade bara svart/vitt. Det är lätt att vara efter klok, som de säger. Men jag var bara blind, något så fruktansvärt blind. 

Något jag aldrig kommer förstå är att det var du som andades ut ordet Förlåt. 

Alla dessa känslor som den här kroppen är van att bära på, känns det så fruktansvärt tomt utan allt mitt kaos.