Två månader har nu passerat, sedan jag och vovven flyttade in i vår lilla lägenhet.
Det första jag gjorde när jag flyttade in var att ringa vaktmästaren och be honom fixa ytterdörrens ringklocka. För mig var det så otroligt viktigt. Att få den där jävla klockan att fungera. Jag ville ju höra när mina vänner och familj skulle komma och kolla på min fina boning. Och eftersom att min hund inte skäller när de kommer någon var det extra viktigt.

När bostadsvärden hade varit här började jag med att piffa till allt så fint och prydligt, inget fick de billigt eller "plumsigt" ut. Precis lagom till att jag skulle flytta in hade min lön kommit insmygande på kontot, perfekt va?
En tripp till Ikea och andra roliga butiker för att köpa möbler, prydnader, tavlor och annat "nödvändigt" var betydligt högre prioriterat än matkontot.

Snart var allt helt perfekt. Kaffe och fikabröd till alla mina gäster som jag förlitat mig på skulle komma, vilken dag som helst nu. Jag har ju skrivit inlägg om det på Facebook och en och en annan bild har ju postats på instagram om flytten. Så.. snart kommer väl i alla fall brorsan!?

Det har nu gått två månader. Fikabrödet är, sen några veckor tillbaka, utslängt i soptunnan, kaffet är slut och den där förbannade ringklockan har inte varit till någon nytta alls.

Jag känner mig mer och mer ensam för varje gång jag öppnar dörren till den här perfekta ettan.