Hur kan huvudet vara så säker på två saker som är helt i mot varandra?

- Det är inget fel på ditt hjärta, det är bara panikångesten som är igång. Andas in, andas ut..

- Det är fel på hjärtat! Trigga igång dig själv! ALARM ALARM!

Jag blir ta mig fan knäpp!! Känner pulsen i varenda kroppsdel. Vet inte varför. Men den är lugn men hårda slag. Och det är något som jag tycker är obehagligt med att känna sin egna puls, man blir så verklig på något sätt.


Har hört från säkert sex personer idag, inklusive mig själv - "de är inte fel på dig! Du har ångest!" Men samtidigt när jag ligger här med huvudvärk, puls och ont lite här och var så triggar jag igång och tror jag har hjärntumör, någon blodåder ska spricka, hjärtat lägger av, osv. Hur fan orkar kroppen?

Och hungrig är jag också... Klockan 3.00 på natten. Awesome!

I tre dagar nu har jag haft lite problem. Det är som att jag har svårt att andas, eller inte riktigt, utan de är mer typ att jag behöver gäspa eller andas väldigt djupt för att få tillräckligt med luft. Men när jag inte tänker på det så andas jag ju bra. Men de blir liksom tungt över bröstet vissa gånger och halsbränna. Sen har jag fått någon tjock känsla i halsen. MEN de har ju varit så här i tre dagar, och jag lever. Så jag antar att de bara är "tvångstankar" som spökar. Pissjobbigt förstås. Men de är lite svårt att skilja på om de är äkta eller inte.


Så om någon varit med om de här innan så vore jag tacksam om ni la en kommentar eller dyligt :)

"Ditt sinne och din själ är som en rabatt. Du måste gro det du vill ska växa. Vill du inte ha ogräs där måste du riva bort dem. Om du vill ha liljor - så och låt dem växa."

Jag vet inte vad jag ska säga. Idag fick jag ut massa mörker och in med ljus. Kändes de som i alla fall.

Varje dag mellan 18.00 och 21.00 mår jag som sämst. De är som en Skalman-Klocka. Inte hela tiden. De är som dalar. Jag sjunker, sen kommer jag upp, sjunker, osv.

Mellan den de här tiderna har jag massor av frågor och tankar.
- ibland får jag känslan av att jag håller på att bli knäpp. Typ ett riktigt psykfall. Men när jag är på min topp så skrattar jag åt tanken. Men när jag är där nere så blir allt så äkta.

- jag är rädd att jag ska göra illa mig. Trotts att jag aldrig skulle göra de, varken när jag är nere eller uppe. Men jag är typ rädd att jag ska få en cp idé om de blir sämre. MEN de är långt ifrån vad jag vill! Jag älskar mitt liv när jag mår bra!

- jag har flera ord som får mig att må illa och har lättare att få mig att må dåligt, och alla har nog med döden att göra. Jag tror jag har lite "dödsångest". De skrämmer mig.
Några av dessa ord: mord, kniv, död, krig, cancer (och alla olika dödssjukdommar), osv. De är till och med jobbigt att skriva/säga/tänka dessa ord.

Och från något till något helt annat! Jag vet att jag vill bli bättre och att mitt liv inte är slut än. Jag behöver bara hjälp och de är bara några dagar bort. Jag ska bli bättre och då ska jag vara mig själv och tänka på mig själv i första hand!

Nu börjar de bli kväll. Allt blir jobbigt, som att någon styr min kropp och jag bara ser på.
Jag känner ingen hungerkänsla längre och efter varje gång jag ätit vill jag spy.

Har jag nämnt att jag bor flera mil ifrån min familj och släkt? Inte? Okej, jag bor med min sambo, ca 90 mil ifrån allt de trygga. Jag har bott här i ett halv år och har inge vänner här nere. Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam.

Jag har styrka och allt just nu, men jag vet inte hur länge jag ska klara av de här ensam. Ibland känns de bara som att jag vill åka "hem". Tro mig, jag vill kunna känna mig trygg i mitt nya hem. Men de gör jag inte. Eller så är det bara min kropp jag vill komma ifrån..

Jag saknar mig själv. Egentligen är jag glad, framåt, snäll och vill alla väl.
Men nu är jag bara trött, tom och bara långt ifrån allt de vanliga.

Min sambo ser att jag inte är glad längre. Trotts att han förstår att jag mår dåligt vet han knappt hälften. Jag önskar han kunde förstå, för just nu tror han att jag inte älskar honom nå mer och då blir han nere och ledsen.
Det sista jag vill är att såra honom.

Jag är så rädd att jag inte ska orka något mer. Panikerna kommer varje dag nu. Jag är så rädd. Vill kunna känna mig trygg i min egna kropp.

På torsdag ska jag äntligen få träffa en psykolog. Och jag hoppas innerligt att de hjälper!