För några dagar sedan ringde jag min läkare på vårdcentralen. Vi har bara träffats en gång tidigare.
Jag funderade på om Venlafaxin är så bra om man är gravid.

Hans svar blev:
- Nä det finns inga riktiga studier på om de är riskfritt. Men de forskningar man gjort på djur så visar det att fostret kan bli sjukt.

Självklaet vill jag inte göra något som kan på något sätt skada mitt barn. Så jag frågade vänligt om han kunde skriva ut en lägre dos så att jag kan trappa ner.

Men det vill han inte.
- Sluta på en gång du!
Varpå jag förklarade att om jag glömmer en tablett så finns det risk att jag svimmar pågrund av yrseln jag får. Jag mår riktigt uselt. Och flera läkare har sagt att man bör trappa ner på den här sortens mediciner.

- Nä men sluta du! Det är okej. Hoppad allt går bra, hej då!

Tut.. Tut..

Jag blir så otroligt trött. NÄR ska någon lyssna på mig?

Har fortfarande bara dig i huvudet. Jag kan inte förstå varför, jag kan verkligen inte det.
Du var ju aldrig någon stor del av mitt liv. Det var bara fem obekväma dagar. Fyra av fem dagar jobbade du och vi hade helt okej sex när du kom hem på kvällen. Men det var liksom bara det. Helt okej sex.

På dagarna pratade vi ju inte. Inte ens före eller efter sex. Inte om viktiga saker iallafall.
Men innan jag tog tåget till dig fick du mig att framstå som världens vackraste kvinna. Alla texter - de blev som obehagliga lögner när vi sågs.

Jag for hem på eget initiativ, men det var nog vad du ville, då du aldrig sa emot.

Några dagar gick och smsen fortsatte på vanlig nivå. Inget speciellt. Vi var vänner. Vi tyckte om varandra. Men inte mer än så.
Sen blev det tyst. Och jag tog det som att du tröttnat på mig.

Jag kommenterade öppet på en gemensam väns Facebook's sida och frågade om inte vi skulle ses. Jag menade absolut inget med det, jag var bara ensam i en stor, kall stad och sökte sällskap.

Du såg det och utan att tänka tillbaka på de där underbara men ändå helt jävla meningslösa fem dagarna, pressade du på tangenterna och formade ordet - hora.
Enter.

Jag blev kallad av hora, från någon jag trott lämnat mig för flera dagar sedan.
Hora.
Det gjorde så fruktansvärt ont när det kom från dig.

Sen fortsatte dina brutalt elaka ord hela natten och in på tidig morgon. Jag kunde inget annat än att försöka stå upp för mig själv, så med tårar rinnande bad jag dig dra åt helvete.

Sen dess har jag inte pratat med dig. Självklart har jag tänkt på dig, men jag har alltid kommit på vilken otroligt barnslig och patetisk människa du är, som inte förtjänar mina tankar.

Men nu. Varför är du här i mina tankar och förstör? Varför ödslar jag massa tid på att ens skriva om dig?
Jag förstår verkligen inte.

Jag vet att du precis träffat en tjej från samma by som jag flyttar till.
Du bor ca 90 mil härifrån. Finns det inte tjejer där?
Du kommer för nära, även fast det inte är mig du är här för att träffa.

Men du är i mitt territorium. Det var aldrig meningen att du skulle komma till min verklighet! Kunde du inte stannat där - 90 mil bort från mig?
Då behövde du inte vara verklig.

Febern krigar i min kropp. Jag svettas samtidigt som jag förfryser. Hinken bredvid sängen försöker hindra mig från att spy över hela golvet, men det är inte varje gång den klarar av sitt jobb. Illamåendet och huvudvärken tar sakta men säkert död på mig.

Och sen den där blödningen..
Jag grät tills jag fick slut på luft. Tårarna gjorde så att sminket rann - jag var svart precis över hela ansikten när min sambo kom hem. Hans panik vill jag aldrig möta igen. Men den försvann snabbt till besvikelse efter jag berättat vad som hänt.
Några timmar senare var den lilla blödningen försvunnen. Vi var båda så otroligt lättade.
Men jag var fortfarande "dödende" i feber.

Men under allt detta var det bara du som fanns i mitt huvud. Jag tror knappast att det var saknad, för så mycket som du sårat mig borde inte en enda cell i min kropp finna dig värdig ett enda uns av saknad.

Jag drömde om dig. Letade efter dig. Men jag hittade inte dig. Varför kommer du och förstör mina tankebanor nu?

Jag är så lycklig med min sambo, vi väntar barn och han är egentligen FÖR snäll mot mig. Så snälla.. Lämna mina tankebanor ifred.

:/