Den kommer in i allas liv förr eller senare. Den dagen då man inser att man inte lever sitt liv.

För mig hände det för någon månad sedan. Någon planterade en tanke i mig om att jag inte var lycklig. Den personen har förstört min tillräckligt förstörde tankebana. Jag har känt hat mot den här personen sen dess. Men det slog mig - hon har rätt.

Jag sitter här, dag ut och dag in, väntar på att något ska hända. En stor förändring som gör mig lycklig. Men jag har aldrig vågat lyssna på mig själv. I rädslan om att behöva lämna det som tagit imot mig varje gång jag fallit. Jag känner en stor skyldighet att stanna kvar. Att inte vara där jag bör befinna mig för att vara lycklig. Istället sitter jag här och intalar mig själv om att jag är så förbannat lycklig, just här.

Vad väntar jag på egentligen? Att min livboj ska spricka och att jag inte har något annat val än att simma. Jag antar att jag är för rädd för att jag ska ångra mig. Att jag har fel.