Sambo
Egypten
Lycka
Jobb
Hus
Värme
Gravid
Jordgubbar
Medicin
Starta eget
Känslighet
Besvikelse
Sommar
Illamående
Hunddagis
Saknad

Mina nyckel ord för juli månad.

Två månader har nu passerat, sedan jag och vovven flyttade in i vår lilla lägenhet.
Det första jag gjorde när jag flyttade in var att ringa vaktmästaren och be honom fixa ytterdörrens ringklocka. För mig var det så otroligt viktigt. Att få den där jävla klockan att fungera. Jag ville ju höra när mina vänner och familj skulle komma och kolla på min fina boning. Och eftersom att min hund inte skäller när de kommer någon var det extra viktigt.

När bostadsvärden hade varit här började jag med att piffa till allt så fint och prydligt, inget fick de billigt eller "plumsigt" ut. Precis lagom till att jag skulle flytta in hade min lön kommit insmygande på kontot, perfekt va?
En tripp till Ikea och andra roliga butiker för att köpa möbler, prydnader, tavlor och annat "nödvändigt" var betydligt högre prioriterat än matkontot.

Snart var allt helt perfekt. Kaffe och fikabröd till alla mina gäster som jag förlitat mig på skulle komma, vilken dag som helst nu. Jag har ju skrivit inlägg om det på Facebook och en och en annan bild har ju postats på instagram om flytten. Så.. snart kommer väl i alla fall brorsan!?

Det har nu gått två månader. Fikabrödet är, sen några veckor tillbaka, utslängt i soptunnan, kaffet är slut och den där förbannade ringklockan har inte varit till någon nytta alls.

Jag känner mig mer och mer ensam för varje gång jag öppnar dörren till den här perfekta ettan.

Trotts att njurarna värkte så att jag bara ville spy ut dem. Trotts att den deprition jag har kvar inte var under kontroll. Trotts att medicinen inte hade nått min mage ikväll. Trotts att min värld var upp och ner. Och trotts att jag saknade dig så släppte jag kontrollen, jag orkade inte styra en enda kväll mer. Efter två år utan alkohol i mitt blod, två år utav stolthet av att kunna hålla drycken från min mun.

Jag släppte ratten, släppte bromsen och för första gången på väldigt många kvällar tryckte jag på gasen.
Det kvittade vad min hjärna skulle lura in mig på för villovägar, jag sket fullständigt i hur många onyktra sms och samtal jag skulle ångra i morgon. Min kropp skrek efter en kväll utan begränsningar.

Jag ryste till av den otroliga smaken av Norrlands guld samtidigt som jag njöt av musiken som basade så högt att det kändes som mitt hjärta bultade i samma takt. Inatt skulle min hjärna inte kunna leka med mig mer. Inatt skulle jag bli fri saknad, depritioner och fejkade sjukdomar. Inatt skulle jag få sova gott.

Efter fyra öl var jag stup full. Jag var glad. Och dina otroligt elaka sms fick för första gången svar på tal, och ett dolt farväl, men jag brydde mig lika mycket om dig som jag bryr mig om sjögräs just nu - inte ett jävla skit.

Det enda som oroar mig nu.. är att jag inte mått så här bra på väldigt länge.

Vet ni vad som gör ondast?

Den där brutala smärtan som långsamt äter upp en. Som utplånar viljan att existera.
Ni vet den där smärtan man får efter att man gett allt man har. Man öppnar upp sig totalt, helt utan försvar. När man ger all sin kärlek helt vilkorlöst. Man ger inprincip bort sig själv till en annan människa..

Men fortfarande duger man inte.

Sångerna blir till berättelser så här sent på kvällarna. Alla dessa texter om kärlek strömmar ut genom min gammla iPhone högtalare. Jag försöker låta bli att forma fram minnen och drömmar, men min hjärna ligger redan steget före. Alla visioner om hur kärlek ska vara börjar bli uttjatade, alla dessa bilder har man redan gått igenom.

Visst, vem vill inte ha blommor någon gång som överraskning. Dejtkvällar med middag ute på en flott restaurang. Pussar precis när man vill. Hålla handen när man går på torget bland folk. Somna i någons famn och känna sig tryggast i världen. Gulliga meddelanden på bordet när man vaknar. Pinsamma middagar med svärföräldrarna. Ta löjliga bilder tillsammans och lägga ut på Facebook och få kommentarer som "va ni passar bra tillsammans!". Vem vill inte höra "Jag älskar dig" precis innan man somnar?

Men inget av det där slår känslan av när man tittar upp och möter hans blick när han redan iakttar dig. När ni bråkar om något otroligt barnsligt och du känner att du bara vill ge dig, du brinner inombords, men din envishet hindrar dig. Den där saknaden som tar död på dig när du vaknar till under natten/morgonen och han är inte bredvid dig och du blir små sur på honom för att han är på toaletten. Handen som ligger på din mage under en filmkväll, som du egentligen stör dig på. De där långa samtalen under nätterna om er framtid tillsammans. Skratten som aldrig dör. Hans tramsiga sätt att vara sig själv. Den där känslan du får i kroppen så fort han kommer hem. När han ser dig i ögonen under sexet och ni blir till en. 

Men allt de där är bara steg i "förhållande-trappan". Snart blir era omfamningar inte värmande längre. Handlingar blir till tomma ord. Ljusen tänds inte längre till filmkvällen. Bråken förblir bråk. Hans ögon tindrar inte som de gjorde tidigare. Mellanrummet mellan er i sängen blir allt större. Era ord börjar bli till vapen. Sexet blir bara till meningslöst knullande. "Jag älskar dig" existerar fortfarande dock, fast mer som en vana.

Nu mina kära vänner, är sångerna från min spotify-lista inget annat än musik...

"Find what you love and let it kill you"
I'm in love with the pain that kills me.

Hans säng är hård och lakanet är helt i svart. Hans lägenhet är genomtänkt dekorerat och allt går i svart och vitt. Några väggdekorationer med citat om kärlek finns lite överallt i den helt perfekta tvåan.

Han sover bredvid mig nu. Tungt. Jag vill vara arg på honom, men jag kan inte. Han är bara fast i det som en gång var. Efter att han inte rört vid mig på hela dagen, suttit tyst och ljugit om hur fruktansvärt trött han är - har han okontrolerat sex med mig precis som igår. Fast idag var det en liten detalj som avslöjade honom.

Den där kyssen precis när man är klara med varandra. Den där som säger "fan vad underbar du är, tack för att jag fick ligga med dig". Den som avslutar allting med en gnutta kärlek. Den där kyssen som alla förtjänar, även om man varit gifta i 30 år eller bara är myskompisar.
Han glömde den..

Jag gick in i det helt perfekta badrummet med vikta, vita bomullshanddukar och skinande rent handfat. Jag satte mig ned och allt slog mig.

Allt jag ville säga gjorde mig så nervös att hjärtat började pumpa runt mitt adrenalin. Det var alldeles tyst utanför toalettdörre, jag var helt säker att våningen under kunde höra mitt hjärta.

Väl inne i sovrummet kryper jag ner under de täcke som vi delat de närmaste fyra nätter. Jag vänder bort mitt huvud ifrån hans. Vi är tysta. Precis samma tystnad som resten av dagen. Efter några outhärdliga minuter vänder jag mig mot honom. Han ligger där och stirrar ut i mörkret. Ett orange/gult sken från en gatulyckta lyser upp hans ena öga. Han ser så fruktansvärt sårad ut.

Jag undrar vad han tänker på. Han svarar som förr "inget. Vet inte." Jag väntar några sekunder och svarar helt ifrån gående på hans svar "jag tänker ta tåget hem i morgon, så slipper jag vara här och störa."
Han låter förvånad och nästan lite arg på rösten när han svarar.

"Du stör inte. Allt har bara gått så fort. Det är nog tid för mig att tänka på vad jag vill."

Alla flickors dröm hade nog varit om en karl skrek ut "nej, är du dum? Jag vill ha dig här, med mig!" Och kramat om henne hårt i rädsla av att förlora henne. Men hans svar var bara så brutalt dödligt. Jag ville vara arg på honom. Men jag kunde inte.

Han har sina tankar hos henne. Vilket jag finner väldigt romantiskt.

Jag önskar bara att någon hade sina tankar hos mig när han ligger och kramar om den där kvinnan som försöket ersätta mig.

Den stora klockan på väggen ovanför mitt huvud tickar precis som vanligt, men den saknar visare sen en olycka för några dagar sedan. Jag kan höra genom mitt headset hur den, helt utan anledning, räknar varje sekund. Ända sedan jag råkade kasta en kudde mot klockan och visarna slutade att fungera, har jag tänkt ta ned den helt meningslösa klockan från den vita trä väggen, men varje gång ångrar jag mig.

På något sätt känner jag en koppling och förstående för en klocka. Den slår och slår, går och går, men kommer inte ett ända steg framåt. Den bara existerar. Det både ser ut och låter som att den fungerar, men skenet bedrar om man inte tar en längre titt.