Mitt i stormen står jag helt förtvivlad och rädd! Förr kunde vilken brutal storm som helst komma, men jag skulle förbli obrydd.
Men det var när jag inbillade mig att personer runt omkring kunde skydda mig. Att inget kunde flytta dem och därav var jag i säkerhet.
Men med tiden har cirkeln av skydd blivit allt mindre och min rädsla av att jag inte skall vara tillräckligt modig och stark har vuxit enormt.
Hur skulle jag kunna vara lycklig utan personerna som skyddar mig mot olycka?
Jag förlitade mig blint på andra människor, jag satta min lycka i andra personers händer och det har bara bevisat att jag gav bort en bit av mig själv.
För varje storm som kom försvann en person som jag naivt litade på och med sig tog dem med sig min lycka, mitt leende, min tillit och min kärlek.
Nu när stormen är här och jag är helt utan skydd inser jag att för mig var dem aldrig viktiga människor, utan några som höll varsin bit av min lycka i säkerhet.

Så frågan kvarstår - ska jag vara någon som jagar offer att gömma mitt leende i, som så många gånger förr eller ska jag lära mig att beskydda det själv?

Monstrerna tycks försvinna precis i samma takt som dig. Den tryckande smärtan i bröstet börjar bli till ett fruktansvärt minne samtidigt som våra långsamt faller bort i glömskan. Mina rädslor hamnar allt mer sällan på mina tankebanor och skapar ytor för mod åt en ljus framtid.
Jag blir mer och mer beroende av mitt egna sällskap och behöver inte lika mycket säkerhet hos andra.

Så vart ska jag börja? Om jag ens ska börja. Allt är bara tomt. Som att alla känslor står på en jämn linje med inställningar 0%.

Varför gråter jag inte lika mycket som jag borde och varför är jag inte lika glad som jag trodde? Allt jag känner är en tom smärta. En smärta som gör ont när jag börjar bli glad eller ledsen, men den skadar inte, den gör bara sådär bedövande ont. Jag tror att min kropp försöker skydda mig, men från vad vet jag inte. 

Allt jag vet just nu är att du är borta. Allt vi var och allt vi skapat har rasat ihop. Och du är bara borta. 

Jag ville skrika efter dig, jag ville leta och jag ville hitta dig. Men det var bara för en kort sekund, tills jag förstod att det var du som tagit sönder vår värld med flit. Du ville ut från något jag trodde var helt fantastiskt. Hur kunde jag blunda för det som var så fruktansvärt viktigt? Hur i helvete kunde jag glöma att fokusera på det enda bra? Hur kunde jag ge all min tid till det som förstörde mig?

Det var för mycket jag i vår värld. Jag var som ett virus som förstörde allt i min väg och skapade bara svart/vitt. Det är lätt att vara efter klok, som de säger. Men jag var bara blind, något så fruktansvärt blind. 

Något jag aldrig kommer förstå är att det var du som andades ut ordet Förlåt. 

Alla dessa känslor som den här kroppen är van att bära på, känns det så fruktansvärt tomt utan allt mitt kaos.

- Du är en sådan stark person!

Äldre människor har en tendens att få fram just den mening till lilla mig. Personer som inte har en aning om hur just jag skulle kunna vara en stark individ. Det jag tror, eller det jag vet, är att de äldre VET att alla människor går igenom sina helvetes perioder. De vet att livet inte är en dans på röda rosor. 

Därav - Du är en sådan stark person! 

De vet att alla måste få ett stöd, en mening att luta sig mot i svåra tider. För de har själv varit i dessa. Men jag vet inte riktigt hur jag ska tolka, eller hur jag ska förvandla meningen till en betydelse för just mig. 

I mina ögon har jag varit så liten, den minsta, som inte klarar av något alls. Som bara utsätts för vad jag förtjänar. Det handlar inte om hur man väljer vägar, utan hur ödet har bestämt. Förstår ni? 

Och sen, vem bestämer hur svår en period är? Vem bestämer hur starka vi är? Vi jämför ju alltid med varandra. Både de bra och de dåliga. Alla vill ha det bäst men samtidigt vill vi ha det så förbannat dåligt. Vi vill ha bekräftelse på att FAN va duktiga vi är! Men ändå ska vi ha det så fördjävligt att folk kommer och håller om en!

Har jag haft det svårt när mina föräldrar skilde sig? 

- ja, för mig var det jävligt jobbigt. Jag tog det så fruktansvärt svårt, jag var liten och trodde som så många andra barn att det var mitt fel. Jag trodde att jag var tvungen att ta hand om mina föräldrar. 

Men betyder det att det är en svår period i andras ögon? Det är ju mer vanligt att föräldrar skiljer sig nu. Så hur många barn har inte haft det svårt och behövt vara starka?

Hade jag det svårt när jag blev slagen och psykiskt nertryckt av min dåvarande sambo?

- Klart som fan att det var jobbigt. Men var jag stark när jag stannade kvar såpass länge? Var jag stark när jag inte gjorde motstånd? Var jag stark när jag låste in mig hemma och grät hela dagarna då han var på jobbet?

Sanningen är att många kvinnor blir misshandlade av deras män idag. Vilket ÄR ett helvete och så fruktansvärt. Men kan man säga att vi är starka? 

Har jag haft det svårt som överviktig när jag gick i skolan?

- Det var hemskt. Så ja, för mig var det svårt. Att inte kunna sätta ett värde på sig själv är brutalt. Och att bli kallad massa saker som man sedan går och börjar tro på är också en sådan stor fälla. Men är jag då stark som tror på dessa ord? Som börjar hata mig själv för att andra tycker att jag inte passar in. Är jag stark som inte gick till skolan på några dagar? Som lät dem vinna helt utan motstånd. 

Men skolan är hemsk. Kan med all säkerhet säga att alla barn har det svårt i skolan av olika anledningar. Man kan vara annorlunda, stor, smal, svårigheter i olika ämnen, osv. Och skolan ÄR en svår period. Men! Är vi starka?

Har jag det svårt nu när jag är "sjuk" och går på mediciner och åker in och ut hos psykologer?

- fan. Det är jobbigt, ja. Det är inte kul alls att vara i mina kläder vissa dagar. Att vara trött jämt, att inte kunna vara ute bland folk hela tiden, att inte kunna springa som förr, att inte kunna äta vad jag vill, att inte kunna ta en ipren mot huvudvärk. Ja, you name it. Men är jag stark? Är jag stark som låter en period i mitt liv äta upp mig? Är jag stark som låter paniken ta över allt jag håller kärt. Är jag stark som gråter hela tiden? 

Alltså, jag kan ju bara säga att det finns ju de som har de värre. 

Så. De här är några av de perioder i mitt liv som varit lite knasiga. Lite som mitt lilla helvete. 

Och först trodde jag att, 

- Du är en sådan stark person! 

var för att jag gått igenom alla dessa tider och klarat mig ur dem. Att jag lärt mig att inte ta någon sikt, att aldrig låta världen ta mig i ryggen. Men så är ju inte fallet. För mig är jag liksom inget. Jag tar fortfarande skit. Jag hatar fortfarande min kropp. Jag gråter fortfarande väldigt ofta. 

Så jag förstår inte riktigt hur i hela helvete jag kan vara en stark person. 

En stark person för mig är någon som lärt sig något av sina dåliga vägar i livet.

Men jag är ju fortfarande så jävla liten. 

Det är okej att du inte längre tittar på mig och ler så där underbart som bara du kan.
Det är helt okej att du inte längre pussar mig godnatt och sedan läger din arm runt mig och drar mig tätt intill dig.
Det är också okej att du inte längre tar i mig som du brukade. Att vi inte längre har samma fantastiska blixtrar emellan oss.

Men de börjar bli utmattande att låtsas som att allt är okej.

Du är mindre än några centimeter ifrån mig, men ändå gnager saknaden efter dig som aldrig förr. Jag ryser till varje gång din sovande arm råkar nudda min helt klarvakna och pigga kropp. Hur kan du vara så nära men ändå så långt borta?

Är det jag, som så många gånger förr, övertänker allt?
Har vi nått en punkt som bara betyder en ny mening eller har vi kommit till den delen då vi byter sida till ett nytt kapittel?

Jag saknar dig, något så fruktansvärt!

Jag är ingen ledsen människa. Alltid glad, alltid trevlig. Har aldrig haft svårt att prata om mitt liv med andra, både de svåra/jobbiga perioderna men även de helt fantastiska. Men jag har svårt att visa att jag är ledsen eller mår dåligt för jag är inte en sån person.

Nu när ni läser mina texter som jag pillar ihop är de kanske en mer ledsam och deprimerad person ni får i era tankar. Men de är bara för att när jag mår som sämst vill jag vara ifred men ändå prata om det - därav bloggen.

Jag får mitt andrum men även berätta hur jag känner mig. Vilket är helt underbart.

Sen vill jag bara tillägga att jag skriver inlägg från min mobil och jag kan inte läsa kommentarer på den och jag sitter väldigt sällan vid datorn. Jag brukar läsa era kommentarer men har sällan tid att svara då min sambo älskar sin dator :p
Men jag vill tacka för allt ert stöd och fina ord! Det värmer något fruktansvärt de mest hatade dagar!

Det är exakt vad jag pratar om!
Just nu äger jag precis 261kr, det är allt jag har och jag vet inte när jag får pengar nästa gång. De är 261kr är kvar av de 500kr min otroligt snälla farfar skickade över till mig för att jag skulle kunna betala en räkning.

Okej, nu är det viktigt att ni läser och lyssnar! Jag är INTE ute efter att ni ska tycka synd om mig, eller tro att jag tigger om pengar. Inte för att jag vet hur de skulle kunna gå till på en anonym blogg.

Tillbaka till poängen. Jag har två räkningar kvar. En på 100kr och en på 150kr. Det är från vårdcentralen, båda två. Och då tänker ni - ja du har ju råd att betala dem, vad gnäller du om?!

Jo det är så att min medicin tar slut i morgon, vilket är samma datum som är sista betalnings datum för dessa räkningar. Medicinen kostar 219kr. Så, vad ska jag göra? Vad vill samhället att jag gör? Ska jag betala mina räkningar och slippa påminnelser och inkasso? Eller ska jag köpa medicin för min hälsas skull? Så jag slipper börja om på tre månaders kur.

Det här har alltså hållit mig vaken tills nu. 03.52

"Det löser sig!"

Hela världen rör sig aldeles för fort just nu. Jag hinner inte existera i min egna takt, vilken är väldigt långsamt i detta nu. Jag behöver tiden att läka. Jag behöver lugnet. I all panik försöker jag hinna i fatt men så fort jag kommer de minsta steg framåt sätter mitt förflutna fram benet och jag snavar - faller hårt till marken och blir liggandes. Om och om igen reser jag mig med hjälp av mitt hopp om att framtiden har det bättre.

Just nu ligger jag ner och har insett att varje gång jag ramlar tar jag hjälp av mitt framtida jag. Vilket en dag kommer vara mitt förflutna som fäller mig.

Vilsen och helt förstörd vet jag faktiskt inte vad jag ska göra längre. Jag har inte orken längre att ens försöka hinna med. Men upp och hoppa, i morgon hinner jag med ett fall igen och vem vill missa ett litet fritt fall?