I tre dagar nu har jag haft lite problem. Det är som att jag har svårt att andas, eller inte riktigt, utan de är mer typ att jag behöver gäspa eller andas väldigt djupt för att få tillräckligt med luft. Men när jag inte tänker på det så andas jag ju bra. Men de blir liksom tungt över bröstet vissa gånger och halsbränna. Sen har jag fått någon tjock känsla i halsen. MEN de har ju varit så här i tre dagar, och jag lever. Så jag antar att de bara är "tvångstankar" som spökar. Pissjobbigt förstås. Men de är lite svårt att skilja på om de är äkta eller inte.


Så om någon varit med om de här innan så vore jag tacksam om ni la en kommentar eller dyligt :)

"Ditt sinne och din själ är som en rabatt. Du måste gro det du vill ska växa. Vill du inte ha ogräs där måste du riva bort dem. Om du vill ha liljor - så och låt dem växa."

Jag vet inte vad jag ska säga. Idag fick jag ut massa mörker och in med ljus. Kändes de som i alla fall.

Varje dag mellan 18.00 och 21.00 mår jag som sämst. De är som en Skalman-Klocka. Inte hela tiden. De är som dalar. Jag sjunker, sen kommer jag upp, sjunker, osv.

Mellan den de här tiderna har jag massor av frågor och tankar.
- ibland får jag känslan av att jag håller på att bli knäpp. Typ ett riktigt psykfall. Men när jag är på min topp så skrattar jag åt tanken. Men när jag är där nere så blir allt så äkta.

- jag är rädd att jag ska göra illa mig. Trotts att jag aldrig skulle göra de, varken när jag är nere eller uppe. Men jag är typ rädd att jag ska få en cp idé om de blir sämre. MEN de är långt ifrån vad jag vill! Jag älskar mitt liv när jag mår bra!

- jag har flera ord som får mig att må illa och har lättare att få mig att må dåligt, och alla har nog med döden att göra. Jag tror jag har lite "dödsångest". De skrämmer mig.
Några av dessa ord: mord, kniv, död, krig, cancer (och alla olika dödssjukdommar), osv. De är till och med jobbigt att skriva/säga/tänka dessa ord.

Och från något till något helt annat! Jag vet att jag vill bli bättre och att mitt liv inte är slut än. Jag behöver bara hjälp och de är bara några dagar bort. Jag ska bli bättre och då ska jag vara mig själv och tänka på mig själv i första hand!

Nu börjar de bli kväll. Allt blir jobbigt, som att någon styr min kropp och jag bara ser på.
Jag känner ingen hungerkänsla längre och efter varje gång jag ätit vill jag spy.

Har jag nämnt att jag bor flera mil ifrån min familj och släkt? Inte? Okej, jag bor med min sambo, ca 90 mil ifrån allt de trygga. Jag har bott här i ett halv år och har inge vänner här nere. Ibland känner jag mig så fruktansvärt ensam.

Jag har styrka och allt just nu, men jag vet inte hur länge jag ska klara av de här ensam. Ibland känns de bara som att jag vill åka "hem". Tro mig, jag vill kunna känna mig trygg i mitt nya hem. Men de gör jag inte. Eller så är det bara min kropp jag vill komma ifrån..

Jag saknar mig själv. Egentligen är jag glad, framåt, snäll och vill alla väl.
Men nu är jag bara trött, tom och bara långt ifrån allt de vanliga.

Min sambo ser att jag inte är glad längre. Trotts att han förstår att jag mår dåligt vet han knappt hälften. Jag önskar han kunde förstå, för just nu tror han att jag inte älskar honom nå mer och då blir han nere och ledsen.
Det sista jag vill är att såra honom.

Jag är så rädd att jag inte ska orka något mer. Panikerna kommer varje dag nu. Jag är så rädd. Vill kunna känna mig trygg i min egna kropp.

På torsdag ska jag äntligen få träffa en psykolog. Och jag hoppas innerligt att de hjälper!

Det känns lite som att jag inte känner mig själv längre.
Är jag hungrig eller har jag ont i magen? Är jag trött eller har jag huvudvärk? Det är lite som att jag är ett spädbarn, jag vill bara grina vid minsta känsla för att någon ska komma och försöka lista ut vad det är som är fel.

Jag testar mig fram nuförtiden. Får jag en konstig känsla i magen, då försöker jag äta. Var det inte hunger så lägger jag mig ner en stund och dricker vatten. Det måste låta jätte töntigt för er som läser, och tro mig, jag känner mig som en megs tönt. Men jag vet faktiskt inte vad jag ska göra längre. Jag är liksom tom på idéer som ska stoppa dessa tankebanor jag har hamnat i. Alla känslor, paniker och ångesten har ökat med 100% den senaste tiden. Allt blir så mycket värre nu.

Nu vill jag bara tillägga att jag tror inte att alla läkare eller ambulanspersonal är otrevliga och inte bryr sig. De visste nog bara långt innan jag gjorde de, att de inte var något fel på mig. Vilket gjorde så att jag kände att de inte brydde sig. Så.. jag är bara bitter på mig själv att de ska vara så här. Så less på't!

I lördags kväll gick jag och la mig som vanligt. De hade varit en jobbig kväll med oro över en knöl och smärta i ena bröstet. Bröstcancer var mitt slutgiltiga svar. Men med en "positiv" inställning blev jag lugn - Om de nu är cancer så kan jag ändå inte kolla upp det klockan 00.00 på en lördags kväll. Så plums i säng. Sambon somnade snabbt medans jag löste korsord för att tänka på annat.

Sen small de! Jag fick ont i magen av att andas och pulsen ökade. Den var så hög att jag fick "stick" i fingrarna. Det började vitna för ögonen. Suddigt. Jag slog till min sambo som vaknade och jag bara tänkte - nu dör jag! I panik sa jag åt honom att ringa 112. Men han sa med lugn röst att de var inget fel - du måste lugna ner dig bara. Jag slet tag i telefonen och ringde. Efter fem minuter var ambulans på väg.

Världens otrevligaste ambulanspersonal kom in genom dörren.
- Vad är de som har hänt? Säger en lång man med sur och irriterad röst.
- Jag hade en extrem hög puls, jag har aldrig haft så innan.
- Hur vet du de? Snäser han av mig.
Ja, hur kan jag veta de? Jag har ju aldrig betraktat och känt av min puls innan. Och de är väl första gången jag ringer efter ambulans...
Men jag kan inte med att svara honom. Jag har bara gråt och panik upp till strupen.

Sen frågade han om jag var hypokondriker och om de var jag själv som ställt diagnosen.
- nej?
Sen vänder de sig om till min sambo och frågar om de var HAN som gjort de. Där sitter jag, i panik och vill bara ha stöd och hjälp, men de enda jag känner från dessa människor är att jag är ett besvär. Ja, jag fick dem att åka fyra mil för min skull, kanske i onödan. Men va fan.

- Du får följa med in om du känner för de. Sa karln och suckade.

I ambulansen hade jag en puls som var över 100. Och då kände jag mig betydligt lugnare än innan. Han små pratar om någon kamera. Jag försöker lyssna men han pratar för lågt. Men nu ger han med sig lite och försöker vara trevlig i alla fall.

Han tar pulsen på nytt och nu är jag under 100. Lugn, men fortfarande rädd. Inne på akuten väntar sambon, svärmor (som fick köra in min karl) och två av mina vänner som hade gått ut på krogen (nyktra, fråga mig inte varför) i stan. Klockan var nu 2.00 Svärmor åkte hem och vi andra väntade på läkare. Klockan 4.45 kommer en läkare in. Hon sätter sig bredvid mig och frågar ut om vad som hänt. På hennes antecknings papper skriver hon bara en extra oläsbar kråka för varje svar jag ger. Inte en chans att de går att läsa. Sen undersöker hon mig. Lyssnar på hjärta och lungor. Helt perfekt! Klämmer och känner på magen (där jag tidigare hade ont av andningen). Helt normalt!

Jag är frisk.
Jag har BARA fått en ny panikångestattack. Lovely!

Sen var de bara att åka hem. Klockan 6.00