"Jag vill skylla hela världen för mina problem! Jag är offret, inte boven. Allt jag bär på är inte mitt fel!
Det är allt annat än jag som påverkar det här."

Jag är den största boven..

Just nu åker jag in och ut från vårdcentralen och psykologer. Nya mediciner. Och räkningarna bara stiger.
Jag är arbetslös. Trött hela dagarna. Får inte sjukpenning om jag blir sjukskriven igen. Ingen hjälp från soc och har inte varit inskriven på Arbetsförmedligen tillräckligt länge för att få någon ersättning därifrån. Min månads inkomst är på 0,00kr och mina räkningar stiger för varje månad.

Mitt hopp om att bli frisk skjunker så fort min helt förstörda hjärna klamrar sig fast i tankar om pengar. Just nu ligger pulsen alldeles för högt och en 24 h blodtrycksapparat har nu slingrat sig runt min kropp med alla dess sladdar.

Den här onda cirkeln är brutal och jag hittar inte ett enda hörn att gömma mig bakom..

Den kommer in i allas liv förr eller senare. Den dagen då man inser att man inte lever sitt liv.

För mig hände det för någon månad sedan. Någon planterade en tanke i mig om att jag inte var lycklig. Den personen har förstört min tillräckligt förstörde tankebana. Jag har känt hat mot den här personen sen dess. Men det slog mig - hon har rätt.

Jag sitter här, dag ut och dag in, väntar på att något ska hända. En stor förändring som gör mig lycklig. Men jag har aldrig vågat lyssna på mig själv. I rädslan om att behöva lämna det som tagit imot mig varje gång jag fallit. Jag känner en stor skyldighet att stanna kvar. Att inte vara där jag bör befinna mig för att vara lycklig. Istället sitter jag här och intalar mig själv om att jag är så förbannat lycklig, just här.

Vad väntar jag på egentligen? Att min livboj ska spricka och att jag inte har något annat val än att simma. Jag antar att jag är för rädd för att jag ska ångra mig. Att jag har fel.

Skrivet av en 90-åring, alla borde läsa

"42 saker jag lärt mig av livet"

1. Livet är inte rättvist men det är ändå bra.

2. När du tvivlar, ta bara nästa lilla steg.

3. Livet är för kort, njut av det

4. Ditt jobb kommer inte att ta hand om dig när du är sjuk. Dina vänner och din familj kommer att göra det.

5. Betala av dina kreditkortsskulder varje månad.

6. Du behöver inte vinna varje argumentation. Förbli ärlig mot dig själv.

7. Gråt med någon, det är mer helande än att gråta ensam.

9. Vad gäller choklad, så är det meningslöst att försöka motstå.

10. Slut fred med ditt förflutna så att det inte förstör din framtid.

11. Det är okej att dina barn ser dig gråta.

12. Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad deras livsresa handlar om.

13. Om ett förhållande måste vara hemligt så borde du inte vara en del av det.

14. Ta ett djupt andetag, det får ditt sinne att slapna av.

15. Gör dig av med allt som du inte använder. Onödiga materiella ägodelar tynger dig på många vis.

16. Allt som inte dödar dig gör dig starkare.

17. Det är aldrig för sent att bli lycklig men det är upp till dig, ingen annan.

18. När det kommer till jaga det du älskar i livet, acceptera aldrig ett nej.

19. Bränn de fina ljusen, använd dina finaste lakan, bär dina finaste underkläder. Spara dem inte till ett speciellt tillfälle. Varje dag är speciell.

20. Förbered dig för mycket. Följ sedan strömmen.

22. Det viktigaste sexuella organet är hjärnan.

23. Ingen annan än du själv styr din lycka.

24. Tonsätt varje sk drama i ditt liv med dessa ord "Spelar detta verkligen någon roll om 5 år?".

25. Välj alltid livet.

26. Förlåt allt men glöm inget.

27. Vad andra tänker om dig har du inget med att göra.

28. Tiden läker nästan alla sår. Ge tiden tid att göra sitt jobb.

29. Hur bra eller dålig en situation än är så kommer den att förändras.

30. Ta inte dig själv för seriöst. Ingen annan gör det..

31. Tro på mirakel.

32. Granska inte livet. Gör bara det bästa av det just nu.

33. Att bli gammal slår alternativet - att dö ung.

34. Dina barn får bara en barndom.

35. Det enda som verkligen betyder något i slutet är att du har älskat.

36. Se till att vara utomhus varje dag. Mirakel väntar överallt.

37. Om vi kastade alla våra problem i en hög och såg alla andras problem, så skulle vi snabbt ta våra egna tillbaka.

38. Avundsjuka är slöseri på tid. Acceptera vad du redan har, inte vad du behöver.

39. Det bästa i livet har inte hänt dig än.

40. Oavsett hur du mår. Klä upp dig och dyk up.

41. Skörda.

42. Livet har ingen rosett kring sig men det är ändå en gåva.

Jag bor då tillsammans med en karl. Vi är tillsammans hela tiden.
Går på samma folkhögskola, handlar tillsammans, sover tillsammans, osv. Och eftersom han är med mig hela tiden så känns de tryggt på något sätt, som om han är muren mellan mig och panikerna. När han håller om mig då jag mår som sämst - blir allt bra igen på några minuter.

MEN, eftersom han är med hela tiden och har nu blivit min "medicin" så är det ett helvete utan honom. När han åker och ska hjälpa sina föräldrar eller något annat så blir jag så satans stel. Lägger mig i sängen och ser film tills han kommer hem. Jag vågar knappt gå på toa. För om jag skulle röra på mig och något häder med mig, finns ingen där.

Det är hemskt att ha en person som en drog. Jag vill inte att han ska vara min barnvakt. Jag vill inte att han ska sitta och trösta mig varje gång. Jag vill kunna stå på egna ben. Vill kunna höja volymen och dansa runt halvt naken i tv-rummet när ingen är hemma. Eller kunna gå ut på en promenad helt sjävl. Eller köra bil utan att behöva ha någon med eller sitta i telefonen.

Jag känner mig så fruktansvärt handikappad.

Att han inte bara kan inse, efter snart sex månader, att de är inget fel på mig! Sluta fjanta! Du missar livet. Typ.

Idag är en liten lustig dag, trotts att klockan bara är två.

De är så här att, just nu i mitt liv så är det inte bara ångest och hypokondri som är problemet utan också lite bråk med vänner och familj av olika anledningar. Och idag har jag bara gått och retat upp mig pga skitsnack. PLUS att jag har fått mens och pms. Jag har varit så arg sen klockan tio att jag nästan har glömt mina "sjukdomar".

Och jag vet ärligt inte om jag ska skratta eller gråta. Ska jag behöva vara arg för att inte min ångest ska ta över mina dagar?

En jätte orättvis dag. Och de är bara förmiddag. Kan inte vänta vad mer som ska ske idag :p

Nu var det ett tag sedan och mycket har hänt.

För de första så är det min sista dag på sjukskrivningen, efter sex veckor. Har dock inte fått någon ny tid hos min psykoterapeut än, utan måste vänta tills han ringer.

För de andra så är jag nu inne på min andra sorts medicin på tre veckor. Voxra tror jag den heter. Och som alla andra gånger så är jag väldigt känslig för mediciner så jag får biverkningar av nästan allt. Huvudvärk, magont, hög puls, yrsel, osv. Men nu efter fem dagar så tror jag den börjar hjälpa. Hoppas jag.

För de tredje så var ambulansen här i lördags. Jag ringde 1177 för att fråga vad jag kunde göra åt min höga puls. Jag hade varit inne på vårdcentralen några dagar innan för att jag hade 125 i puls och hade haft de i två dagar. Dom gjorde EKG och de var inge fel, bara en hög puls och feber. Så nu ringde jag då 1177, som sagt. Och jag berättade att jag hade varit inne på vårdcentralen innan, men jag ville bara veta vad jag kunde göra för att få ner den.
- Vi måste ne dig ringa 112.
Då får ju jag panik. Trotts att jag visste att de inte var allvarligt så trodde kroppen de. Den gick in i panikläge. När ambulansen kom så låg min puls på 180. Pga panik. Dom kollade puls, blodtryck och EKG (igen). Den här gången kunde jag inte hålla mig. Jag stor grät. Jag är så förbannat TRÖTT på den här skiten. Jag är rent utav utmattad, psykiskt och fysiskt.
Och som jag trodde, de va inget fel på mig. En panikångest bara.

- Nu säger vi, en gång för alla, de är inget fel på ditt hjärta. Du är 20 år med panikångest och hypokondri.
De var vad ambulansgubben sa. Och jag ville tro honom, o herre guud, vad jag ville tro honom! Men min verklighet säger annat.

Min psykoterapeut skulle söka kbt till mig men har inte, efter sex veckor, gjort de. Så i går googlade jag på kbt i mitt län och jag hittade typ sju stycken. Idag ringde jag och kollade. Först måste jag byta vårdcentral, sen måste jag undersökas av läkare, SEN vänta i ca tre månader, pga väntetid. Jag förstår att de finns andra. Men jag orkar inte vänta. Vi inte vänta.

Nu slutar jag gnälla och tänker på bättre saker. Som att solen skiner, de som älskar mig och att jag är stark nog att klara av de här :p

Hur kan huvudet vara så säker på två saker som är helt i mot varandra?

- Det är inget fel på ditt hjärta, det är bara panikångesten som är igång. Andas in, andas ut..

- Det är fel på hjärtat! Trigga igång dig själv! ALARM ALARM!

Jag blir ta mig fan knäpp!! Känner pulsen i varenda kroppsdel. Vet inte varför. Men den är lugn men hårda slag. Och det är något som jag tycker är obehagligt med att känna sin egna puls, man blir så verklig på något sätt.


Har hört från säkert sex personer idag, inklusive mig själv - "de är inte fel på dig! Du har ångest!" Men samtidigt när jag ligger här med huvudvärk, puls och ont lite här och var så triggar jag igång och tror jag har hjärntumör, någon blodåder ska spricka, hjärtat lägger av, osv. Hur fan orkar kroppen?

Och hungrig är jag också... Klockan 3.00 på natten. Awesome!